Freeride and downhill
Henrik vill träna i parken.
Det blir lite av varje. Underlaget är väldigt hårt så det inte går att trixa så mycket.
Jag och Håkan tog ett par turer uppför och testade ny utrustning. Han blev helt såld på skitouring.
Henrik åker med Johanna resten av dagen.
Där borta bodde vi. Vi njöt av en kall klar och vacker kväll.
Skola och jobb på distans så grabben och jag åkte upp hit igår kväll. När klockan ringer ut är det på med skidorna och ut i snön. Det vita guldet har vräkt ner över Branäsberget. Vi åker tills liftarna stänger och frugan anländer. Sent på kvällen har det slutat snö och vi går en hundrunda och beundrar snölandskapet i månsken.
Ännu en fin och kall dag på berget. Den sista för den här gången.
Tacksamma att vi inte behövde ta den här taxin. Det var en incident vid pulkabacken som gick fel. Vi såg händelseförloppet i slowmotion men kunde inget göra.
Far och son-resan med fokus på träning sammanfattas och stavas LYCKA.
Sorg i sonens blick. En hel månad i Engelberg tror man ska räcka men mycket vill ha mer… En ynnest att få bo och leva här vid foten av Änglarnas berg som är så mycket mer än skidåkning. En naturupplevelse utöver det vanliga. Fantastiska möten med skidälskare och likasinnade. Kan man nu titulera sig Skibum eller Säsongare? Knappast på fyra veckor. Det får bli längre en annan vinter.
En rysligt kall och klar morgon ger sig Henrik och Tobias upp på berget. Jag anslöt senare på dagen pga ett krånglande knasigt knä.
Högt uppe börjar turen på det för oss nya området att ta sig över Kniven.
Här måste alla sinnen verkligen vara helskärpta. Utrustning som selar, stegjärn, rep och isyxa används.
När man passerat eggen på Kniven börjar klättringen uppför. Här har man stor hjälp av stegjärnen.
I andra änden av repet är Henrik fäst. Nu börjar hans klättring uppför. Här gör man inga hastiga rörelser. Allt fokus läggs på att följa Tobias instruktioner. Bakom syns tydligt våra spår över Kniven.
Inte så brett att gå på precis. Man ser i princip bara repet och sina händer. Fullt fokus så man inte tippar över varken åt höger eller vänster. Rätt så långt ner om man stuper… Bilden tagen från Henriks hjälmkamera.
Tobias övervakar klättringen så att allt går som planerat. Vilket det gör tack vare proffessionell guidning.
Nu är det bara nerför på skidor som gäller.
Vi har bootat från Jochstock upp i Steintäli, ännu en av BIG 5, för att komma åt mer orörd snö. Det är riktigt riktigt kallt.
Vid Jochpass tar vi en fika i solen. Det var både gott och välbehövligt.
Vattenflaskan låg i ryggsäcken och det var issörja i den. Lavinträning, mellandelen i Steinberger, Laub och Sulz ( alla tre tillhör BIG 5) hanns också med. En av de bättre dagarna i livet.
Här bootar vi uppe i bergen på Brunnisidan. Vädret är helt fantastiskt. Humöret är på topp och Tobias Granath går först. Den mannen han kan lukta sig till puder.
Här tittar vi efter en linje. Henrik tränar sig hela tiden på att se linjer och på att göra det bästa och säkraste linjevalet.
Vyer av det här slaget tröttnar man helt enkelt aldrig på.
Den här killen börjar bli gjord av stål. Farsan tar slut men inte sonen.
Vi avslutar med 2000 fallhöjdsmeter ner i Galtiberg. Väldigt sällan det går att ta just den här vägen p.g.a. lavinrisken samt att det är lätt att köra fel här, vilket kan ta en ände med förskräckelse. Idag var här finfina förhållanden. Galtiberg är inte bara ett av Engelbergs BIG 5 utan en av de stora fem i världen.
Jag är påväg över bäcken. Tja, inte optimalt att klampa med pjäxorna i vatten, gå i snö och till sist sätta på sig skidorna… Men det är ibland ett måste för att ta sig vidare.
Det känns i hela kroppen efter den här skiddagen. Bäst är lyckokänslan. Värst är hungern. Mot Take Away Ski Lodge Engelberg!
Kroppskontroll i luften var dagens mantra.
Här har vi åkt uppifrån Stand ner till Trubsee och ska tillbaka upp igen. Det var magiska snöförhållande. 15 minus längst upp, hårt underlag och lite puder på det. Det snöade hela dagen.
Även om det är bara vi två från samma hushåll är det munskydd som gäller i alla liftar. Det är ingen som ser genom fingrarna. Här är regler regler och inget annat.
När vi skulle ut imorse plingade det till i Henriks dator. Mejl som innehöll godkännande från Freeride World Tour att licensen är godkänd och alla papper är klara för Junior Tour. Kvickt som attan anmälde han sig för tävling.
Teknikträningen fortsätter enligt schemat. Som synes är pisterna tomma på folk så det är gott om plats och lätt att hålla hög fart.
En av två vägar ut till mytomspunna Laub.
Här kan man sitta med sin Take Away-låda och njuta av landskapet vid Jochpass.
Vallaboden är öppen.
Vi behöver bara gå över ån för att komma till dalstationen. Idag är det jobbardag, för de flesta, så det är lite folk i farten. Men vi är på`t idag igen.
Här syns Titlis pyramidlikinande topp tydligt.
Här är friåkningsytan Steinberger där vi tillbringat flera timmar idag. Under molntussen där nere ligger Engelberg och dalstationen.
Där uppe syns delar av glaciären. Det finns glaciärsprickor som ibland är svåra att se. Man får ha huvudet på skaft och planera sin åkning.
Här står Henrik och beundrar utsikten innan vägvalet görs.
Idag har snömolnen legat tunga över Engelberg. Det hejdar inte entusiasterna. Henrik går iväg tidigt för att träna.
Jochpass var en av få platser som var synliga idag. Det som låg lägre var mjölkvitt. Här är endast öppet för Take Away. Man beställer och får vänta utanför.
Så här ser det ut nu ikväll. Molnen har svårt att släppa greppet.
Familjen och hela byn är stolta över systrarna Gisin.
Kär samlingspunkt för alla skidåkare som gapar tom pga coronarestriktioner. Även här är det Take Away som gäller såvida man inte bor på hotellet.
Vi var inte högst upp på Titlis det första utan höll oss till mellandelen. Vinden var så hård. Där nere syns det tjocka molntäcket som ligger som ett grått lock över byn. .
Man ser upp till Stand. Titlis ligger dolt inne i molnen.
Den här vyn är ut mot Sulz. Tycker det är så mäktigt och vackert.
I kväll har vi som synes ägnat oss åt skönhetsvård. Det går hårt åt belagen.